Jag lutar min cykel mot sommaren,
och lyssnar så sakta jag bara
kan på skogen; på det som hörs,
och på det som inte hörs.

Sommarskymningen susar lite sorgset,
men jag känner ändå en större frid
än jag gjort på mycket länge.

Avlägsna skratt hörs någonstans
ifrån, och musiken får mig att
sluta ögonen. Det är vinden som
spelar och det är bäcken som
sjunger, medan hon letar sig
ut från dungen och fortsätter
sin sång, rakt över ängen.

Plötsligt minns jag någonting
jag aldrig glömt, och jag tar
ett steg åt motsatt håll, in
i kvällen igen. Det enda som
jag egentligen önskade, var
ännu en sommar att andas in.