... var natten
den tid 
då livets brus
och 
sjudande liv
var det 
som skänkte mig
verklig sinnesfrid ...

Dagen 
var den tid
vilken tjänade
som nödvändig utfyllnad
mellan gryningens efterdyning
och skymningens beredning
inför mörkrets inbrott
med allt väntande
smått och gott ...

Sedan 
kom en period
på några år
när saker och ting
förändrades runt omkring ...

Nattens
mörkaste tid
blev i avsaknad av 
det liv
jag under så många år
kommit att vänja mig vid ...

... den tid
då ensamheten
kändes som allra tyngst
och raderade
varje uns av min sinnesfrid ...

Nu är dagen
den tid
då vakenheten i sig
på grund av allt liv
som pågår runt omkring
alltför smärtsamt
påminner om
det liv jag ej längre har ...

... och om allt det andra
som ej längre finns kvar ...

Nattens 
mörkaste tid
mildrar och lindrar
den outgrundliga smärta
som i din närvarande frånvaro
fyller varje skrymsle och vrå
i själ och hjärta ...

Tröttheten 
har kommit att bli
ett verktyg för
att via fullständiig utmattning
förskjuta och bedöva
tankeverksamheten ...

... för att till slut söva
varje förutsättning
och risk inför
att jag ska behöva
fundera alltför mycket
över den rådande verkligheten ...

I väntan på
att tiden
i tillräcklig grad
ska läka mina sår
så att jag den dig
som är ämnad för mig
på rimliga villkor
möta får ...

Du fattas mig!

... och jag behöver dig
för att åter kunna bli
den mig 
som du ser och förstår
jämväl är ämnad för dig ...

Det smått absurda i 
den situation som
råder i mitt liv
är att det jag behöver
och som bara du mig kan ge
inte kräver någonting 
överhuvudtaget av dig
för att jag åter ska må bra ...

... annat än att du
är den du verkligen är
och att jag vet
att du kommit 
för att du vill
vara och förbli
tillsammans med mig ...

... så som jag 
jämväl vill 
få vara och förbli
tillsammans med dig ...