Alltså, det här med internet och sociala medier, jag gillar det och deltar flitigt i aktiviteter på nätet. Det är toppen när man inte har så stora möjligheter att vara social "in the flesh" längre. Det är praktiskt, enkelt, snabbt.
Men.
Jag har också en olustig känsla av att det gör oss kollektivt lite dumma i huvudet. Tyvärr. Enkelriktade. Att vi spårar in på en deprimerande uppgivenhet inför den trots allt verkliga världens existerande problem. Att vi tillägnar oss ett betydande andligt sittfläsk här.
Vi umgås i en sluten krets på nätet. Vi får inte glömma att:

1/ Det finns, som det alltid har funnits, en massa kloka, underbara människor därute som inte har Facebook, inte twittrar och inte ens betalar sina räkningar via nätet, men som har värdefulla synpunkter på livet och omvärlden. Livserfarenhet.

2/ Att det fortfarande skrivs, forskas och grävs utanför nätet, att det inte är helt fel att då och då ge sig i kast med journalistisk text med mer tuggmotstånd, i det så kallade gammalmedia.

3/ Att läsa böcker. Skönlitteratur, poesi, sagor och gamla klassiker. Litteraturen är en kungsväg till fördjupad insikt om livet och människor, till empati, språklig utveckling och till förmåga att kritiskt granska det som inte håller måttet i mängden av utbud och information som översvämmar oss.

4/ Att leva. Lukta på blommorna, klappa en hund, gå en promenad, äta en matbit utan att instagramma den. Leka med barnen. Krama någon på riktigt.

Nu går jag offline, ha en bra dag!