Kom hem med kättingar om min nacke,
med ett hål i bröstbenet och vidare inåt,
med en svart insjö i strupen.
De fanns bara där, när jag öppnade min dörr och sänkte min haka.
Såg allting från golvet, i en långsam rörelse uppåt för att möta motståndet i en blick. Min spegelbild i de färgade glasen, mörka och klara som en tjärn.
Tystnad.
Och mitt i den ett bokstavsbrus innanför pannbenet.
Varje början inledd med ett klagomål,
en invändning mot hennes sätt eller tanke, mot hennes existens.
Hennes som i min.
Sympatier finns inte, de är påhittade och därför obrukbara,
egentligen direkt förgörande.
Utanför skiner klarhet.