”Du är skrynklig” säger han och tittar begrundande på mitt ansikte.
Jag känner skrattet bubbla inom mig. Här sitter vi på en parkbänk, jag en åldrig kvinna och den lille knatten, 5-6 år gammal, så kort i rocken att fötterna inte räcker ner till marken.

Idag gick jag ner till parken för att njuta av solvärmen. Jag är lite frusen numera och värmen gör gott åt min värkande kropp. Bänken står vid kanten av lekplatsen och de lekande barnen får mig alltid att le. Jag har inte suttit här länge förrän en liten kille kommer fram och kryper upp på bänken bredvid mig. Han sätter sig till rätta och tittar nyfiket på mig. Jag väntar på öppningsrepliken som jag ser i glittret i hans ögon.
”Du är skrynklig” ett konstanterande som stämmer alldeles rätt ”och dina händer också. Och så har de bruna fläckar.” Han stryker med fingertoppen över min handrygg. ”De är jättemjuka ju!”
Jag kan inte låta bli att släppa fram skrattet och han skrattar tillsammans med mig.
”Det blir så när man blir gammal” säger jag ”Kroppen krymper lite och huden blir för stor. När skrynklorna finns där kan inte solen komma åt överallt och då blir det bruna fläckar istället”.
Hans ögon blir stora och han tittar fundersam först på mig och sedan på sina händer där hälsosam smuts har letat sig in i huden.
”Mina händer är inte skrynkliga. Jag är liten och inte gammal som du. Jag har inte krympit än, jag växer.” säger han bestämt. ”Är hela du skrynklig? På magen också?”
”Jo..det är jag ju” säger jag ”Det blir så över hela kroppen. Jättemånga skrynklor ”
Han blir tyst en liten stund när han begrundar detta. Till slut tittar han upp och ser lite ledsen ut.
”Min farfar dödde och han var också skrynklig. Kommer du att dö snart då?”
Jag klappar honom på handen och säger ”Jag hoppas jag får finnas kvar rätt länge till. Skrynklorna kan nog få bli några fler innan jag ska dö. Jag har ju inte krympt färdigt än!”
Han tittar på mig och nickar medhållande och solen lyser i hans ögon igen.

Vi sitter här, han och jag, och är alldeles tysta en stund, var och en med sina egna funderingar. Till slut petar han lite försiktigt på mig och frågar ”Tycker du om att leka? Vi kan bygga ett sandslott i sandlådan om du vill?” Han väntar ivrigt på mitt svar och det syns hur gärna han vill att vi ska bygga ett sandslott tillsammans.
Jag funderar lite och säger till slut ”Jag har en liten flicka inuti mig som älskar att leka. Hon drömmer om att bygga världens största sandslott. Men min kropp har lite ont så jag kan inte ta med henne till sandlådan för då skulle det onda bli värre. Så vi tittar på istället när du bygger världens största sandslott.” Hans ögon är stora som tefat nu och tittar på mig med förtjust förskräckelse.
”Bor det en liten flicka inne i dig? Kan hon se mig? Hur kommer hon ut? Är hon ledsen för att hon är instängd?” frågorna bubblar fram i snabb takt och han nästan hoppar på bänken.
Jag ler åt hans frågor ”Nej, hon är inte ledsen alls. Hon bor där för att hon är jag, när jag var lika gammal som du är nu. Hon tittar ut genom mina ögon och ser allt det roliga som händer, som dig nu när vi sitter här och pratar. Hon vet att min kropp inte orkar göra allt som hon skulle vilja men det gör inget, för hon har redan gjort roliga saker och lekt tidigare, innan kroppen blev gammal och skrynklig. En dag, när du blir gammal och skrynklig, kommer den lilla killen som du är nu också att finnas i din kropp och minnas alla roliga saker du har gjort.”
Han är tyst en lång stund och sen säger han allvarligt ”När jag är skrynklig, då kan vi sitta på bänken här och din lilla flicka och min lilla pojke kan prata med varandra. Fast då kan nog inte jag heller bygga sandslott längre….”

En kvinna kommer med snabba steg mot oss och han hoppar ner från bänken. Glatt studsande upp och ner ropar han ”Mamma, mamma…tanten har en liten flicka som bor i henne som tittar ut genom hennes ögon. Och när jag blir skrynklig ska hon och min lilla kille träffas här på bänken. Och tanten är jätteskrynklig men hon ska inte dö! Hon har inte krympit färdigt än!”
Mamman kommer fram och klappar honom på huvudet ”Där är du ju! Vi ska hem och äta nu så du får säga hejdå till tanten”
Hon vänder sig mot mig och ler lite ”Jag ber om ursäkt om han har besvärat dig. Han är lite påflugen ibland.”
Jag ler mot henne och skakar på huvudet ”Be inte om ursäkt. Han är en fantastisk liten person som skänker glädje med sin öppenhet och nyfikenhet. Vi har haft ett mycket givande samtal.”
Jag vänder mig mot lillkillen och tar honom i handen ”Tack för en trevlig stund tillsammans med dig. Jag hoppas att vi ses här vid bänken igen”.
Han nickar ivrigt ”Ja…det har vi ju redan bestämt ju! Hej då tanten och hej då lilla flicka!!”. Så vänder de sig om och går iväg. Hand i hand, där han studsande tittar upp på sin mamma berättande om allt han varit med om.

Jag sitter kvar på bänken och tittar efter dem. Värmen inom mig kommer inte bara från solen utan också från en liten killes tillgivenhet. En bit bort vänder han sig om och vinkar med yviga rörelser till mig. Jag ler och vinkar lite försiktigare tillbaka, fast även jag skulle vilja vinka lika yvigt. Nu är det dags att resa på sig och sakta gå hemåt, en skrynklig tant som har sällskap av en liten flicka.