Min husgud Bukowski citerade Nietzsche.

”Vi har konsten för att inte dö av sanningen”

Jag kan inget annat än att bara hålla med.

Nu skall jag läsa Bukowskis senast översatta.

Love is a mad dog from hell.

Och gråta mig ensam igenom natten.

När tårarna knappt torkat upp.

Och sommarens fåglar kvittrar i trädgården,
i det för många vackra morgonljuset.

Är det för mig inget vackert morgonljus.

När jag har den sanna insikten om att jag svek konsten.

Att vakna upp med ångest för att jag inte,
ger konsten det utrymme den förtjänar.

Oavsett fågelkvitter.

Jag glömde ju den brutala sanningen!

Jag kanske håller på att dö av sanningen?