För mig har blicken alltid funnits

den där andra
som inte är min egen
den som ser mig från alla håll samtidigt
utom mitt eget
blicken som ständigt frågar:
ser jag snäll ut
ser jag medveten och belevad ut
ser jag snygg och sexig ut?

Fram tills ganska nyligen
hade jag svarat på frågorna
genom att titta på mig själv i väggarnas speglar
genom att försöka tolka andras ögonbryn och mungipor
genom att fundera över hur jag sitter
hur jag går
hur jag skrattar
hur jag låter
hur jag lyssnar

Detta fram tills ganska nyligen
efter att ha sovit några nätter i ödemarken
och skulle slå läger framåt kvällningen
det började som höstens första fallande löv
som mörkrets första stråle när solen gått ned
det var som att blicken inte fått näring under dagen
jag hade inte kunnat placera mina tankar
hos några andra människor
frågorna som jag brukar ställa mig själv genom andras munnar
hade uteblivit
så även svaren

Vem var jag nu då
när jag inte längre visste hur jag såg ut
när jag inte längre funderade över vad andra tänkte?

Till en början var jag ingen
ingen alls utan andras blickar
kanske fanns det en kort sekund
en fjäril som hängde still i luften
men snart började jag bli mindre
och för varje varv mitt vatten försvann genom något slags avlopp
expanderade tomheten
bredde ut sitt avstånd i min mitt
med muller som av ett berg som faller
något i mitt inre snörptes åt
likt läppar hos en skeptiker
som snaran runt den dödsdömdes hals

jag var omringad av en här
som närmade sig steg för steg
en taktfast marsch mot
eller från min kärna.

Så

vad hände sen?
jag vet inte
blicken är inte helt borta
men jag har lärt känna en ny del av mig själv
frågan är väl om vi någonsin kan existera utan någon annan
utan någon annans blick
men samtidigt undrar jag
vem var jag under allt det där
allt som har med andras uppfattningar att göra
finns vi överhuvudtaget i oss själva
eller är vi blott ett lapptäcke av andra människors reaktioner
andra människors uppträdanden och behandling av oss
i vår närhet
ansiktena som tittade på oss när vi låg i spjälsängen
famnarna vi antingen sprang till eller från
orden och ögonen vi upplevde som barn och tonåringar

Jag vet inte.