när ingen annan räddning där fanns
fanns kärleksruset som fyller mig och
får varenda millimeter av mitt inre
att pirra

för närvaron av dig överglänser allt
det vackraste jag vet och håller kärt,
kvällssolens sken mellan trädens
grenar och grönska är ingenting
i jämförelse

din röst klingar grant i mina öron,
och aldrig skulle jag välja att rädda
mig, över dig

jag har alltid tagit smällen och
alltid förblev jag ensam kvar,
för du avgjorde alltid
våra val

men allt gammalt är nu glömt, sa jag
kysst av stål och de där mjuka läpparna
brännmärkt och ärrad förblir ju jag,
trots att du gör mig hel

jag tog emot varenda slag,
för även borta,
så fanns du kvar

du må ha lämnat mig då,
men du trotsar ångest för att
kyssa mig i ett folkvimmel
nu

det slår igen, men den här gången
slår det inuti och det slår hårt
i takt med den musik du skapar
i takt med ditt

hjärtat mitt, vad är egentligen
kärlek

när du och jag
är vi