Du. Du som satt på tåget dagen innan midsommar, du som satt i den tysta kupén och läste en liten gul bok och emellanåt tittade ut genom fönstret. Vem är du, vad sker bakom dina ögon, vad är det sista du tänker på innan du somnar, om du var en frukt vilken skulle du vara då?

Du där. Du som stod vid tågets avstigningsdörrar med dina stora, otympliga kassar fyllda till bredden, du som stirrade framför dig med tom och samtidigt oändlig blick. Vem är du, vad sker bakom dina ögon, vad är det sista du tänker på innan du somnar, om du var en frukt vilken skulle du vara då?

Du där. Du som åkte tåg ensam med dina tre barn. Du som samtidigt log åt din dotter som gjorde fisljud med munnen samtidigt som du hjälpte din son så han kunde stå på ditt lår i hopp om att se en fjäril landa på en vallmo utanför tågfönstret. Vem är du, vad sker bakom dina ögon, vad är det sista du tänker på innan du somnar, om du var en frukt vilken skulle du vara då?

Vilka är ni? Vilka är dessa du som ständigt passerar intill mig i rulltrappan, på perrongen, i mina tankar, ni som ibland sitter så nära att ni måste känna min utmattning, min oro, min svettdoft, höra hur min puls ökar när min favoritlåt går på i hörlurarna, när ni ser min fascination inför konturerna på ett moln i skymningen som lyses upp av en glödande solnedgång, märker hur jag skakar på huvudet och ler åt två hårdsminkade ungdomar med utmanande kläder som pratar om att de minsann aldrig ska acceptera lägre lön för samma jobb, eller när blommorna i mitt bröst som slår ut när jag ser farbrodern lägga sin hand mot sin skäggige väns kind och le ömt mot honom som om han bortom musiken i mina hörlurar säger: "Jag vet att det är svårt nu. Att det kommer vara svårt ett tag. Att det enda vi kan göra är att lida ihop och behålla hoppet om att de små ögonblickens lycka ska fortsätta passera in och ut ur våra liv när vi minst anar det.

Ni är du. Ni är inte jag. Ni är andra människor med helt egna liv. Ibland är det svårt att minnas. Ibland tror vi att alla andra är lyckliga och perfekta. Vi avundas deras klädstil och hur de ler när de pratar i sin mobil och kritiserar oss själva för att våra egna liv aldrig kommer bli så bra. Ibland tänker vi att alla som inte liknar oss själva är idioter. Vi stör oss på språket de talar eller deras gälla skratt.

Alla människor är oändligt lika, vi alla kämpar precis lika mycket, om det så är för att ha tid med våra sjuka föräldrar, våra dubbla bemanningsjobb, kampen i våra kärleksrelationer, våra utseenden, minnena av allt smärtsamt som hänt i våra hemländer och barndomar. Kampens natur är unik men att vi kämpar är allmängiltigt.