jag inser att jag sagt nåt fel, nåt för mycket, i samma stund som det rycker till i ansiktet på honom. munnen. hur han liksom rycker med axeln också, leendet som fladdrar till. var det om hunden? förmodligen. folk kan inte ta åsikter om små hundar. det är alltid de där jävla småhundarna som gör problem. små jävla krakar med stora dumma ögon. tacka vet jag djur med integritet. eller stora djur. gärna mycket päls. släng de där små råttorna på soptippen!! jag vet inte vad jag sagt och vad jag tänkt. brukar gå på ett ut. han tittar på mig med ledsen blick. tårar i mungipan. jag sa för mycket. ber inte om ursäkt. säger nåt annat. tycker nåt annat. pekar med hela handen mot ett skyltfönster och gapar om de smala skyltdockorna. är det inte för jävligt?? sådär ser väl ingen ut?? skriker jag. en smal speta till människa går förbi och fnyser förnärmat med hela sin lilla näsa när hon går förbi. jag skakar efter henne. blossar på tänderna. bränner hårtopparna i min mun. det blåser. känns som att allt ska lossna. om jag tittar ner har jag förlorat. stirrar du för länge på helvetet hamnar du där till slut. är det inte sant? kroppen som känns som nån annan. de grå molnen som blåser rätt genom skallen.