när jag säger något tystnar de vrider sig ser
bekymrade ut rynkar munnarna pannan läpparna
smalnar jag försöker
ändra riktning men det är redan sagt
försent redan
förstört, stunden,
stunden vaggar, faller
reser sig aldrig igen

jag grämer mig efteråt
tänker på allt jag säger allt jag berättar allt de inte vill veta allt
de inte vill höra allt de vrider sig ifrån, lutar
sina ansikten, tittar


jag vet inte vad jag gör fel jag
känner det
när allting redan sagts när jag
redan tystnat blir jag obekvämt stel som
att jag glömt hur man gör som att
jag aldrig vetat hur man gör
som om det är något man kan lära sig och sedan glömma som om
jag någonsin kunnat

ensamheten rör sig inuti bröstet som ett
gammalt hav
när jag tystnat
ögonen blinkar och stirrar men
ingen säger något som hjälper
ingen säger något
eller lindrar