förväntningen är att parkeringen ska vara fylld med folk, som ska fira, som väntar, ivrigt, sträckta halsar. i själva verket är platsen tom, så när som mina breda fötter i gympaskorna. jag ser mig omkring som att jag letar men jag vet ju egentligen. det är ingen som kommer och ingen som tänkt komma. sucken skälver genom kroppen. jag vaggar på fötterna. häver mig upp och ner som jag sett andra göra. det är för att inte svimma, när man sjöng luciatåg sa de att det var bra, så att man kunde andas, så man inte andades ljusen för mycket och svimmade. jag var mest rädd för att kissa på mig. eller att jag skulle börja dansa och fnittra mitt i alltihop, det allvarliga. jag klarade inte av allvar när jag var mindre. eller yngre som man säger. nuförtiden klarar jag av allvar, blir upprörd om det är något som blir fel, särskilt när det gäller luciatåg. börjar tänka på att skriva arga brev men hindrar mig alltid. stillnar. vaggar. skorna knakar mot asfalten. det är långt till lucia nu. flera månader. torkan får huden att flagna hur mycket jag än smörjer mig. det är ingen som kommer. en ensam bil kör förbi utan att stanna. jag vaggar med kroppen. ser mig omkring som att jag letar men det är bara på låtsas. jag vet ju egentligen.