jag inser att jag inte önskar något illa utan att jag istället stilla gläds att det som var roten till mitt onda falnat ur vattnats ur ramlat isär som en hög med bråte som en hög med kläder som händerna som faller till sidan de spända fingrarna som långsamt rätas ur
blir still

jag vet inte om det är förlåtelse men det är en lättnad i bröstet

en lättnad i handflatan fri från knutna nävar


min blick är inte stint fäst vid henne längre
utan rör sig