Du och jag hade möts en gång för länge sen

Du och jag gick sida vid sida

Enda skillnaden mellan oss var att jag gick innan för linjerna men du gick så nära kanten till det förädiska djupet du någonsin kunde

Jag varnade dig gång på gång "akta dig, var försiktig!"

Men du bara vände dig mot mig med skratt, ingenting kunde ju hända menade du

Länge kunde du hoppa där mellan stenarna på kanten utan att något hände

Men

Plötsligt en dag hände det jag befarade, du föll och eftersom vi var sammanfogade med handbojor följde jag med ut i stupet när du drog mig ner mot avgrunden

Med all kraft jag kunde uppbringa drog jag både mig själv och dig upp ur avgrunden

Men till vilken nytta?

Du var snart tillbaka på ytterkanten igen som den lilla oförståndiga pojke du alltid varit

Efter en lång vandring tillsammans med dig insåg jag att det här livet ville jag inte leva

Jag hade alltid varit den som gick innan för linjerna

Den som inte sökte spänningen i att vandra i avgrundens gap

Jag insåg att vi var för olika för att fortsätta denna vandring tillsammans

Idag lever jag mitt liv som den jag är ämnad för

Att leva innan för linjerna