Jag har nu kört 70 mil från Ungern.

Sett fantastiska berg.

Bajsat på äckliga toaletter.

Handservetter i bilen.

En underbar fru bredvid mig som håller mig vaken.

Idioter till förare som inte har marginaler.

I små skitbilar när jag kommer i 150,
och lätt mer.

(Jag passade på att sträcka ut bilen när min vackra fru somnade.
Hon vill inte att jag åker fort,
därför passar jag på när hon sover i sin vackra sömn bredvid mig.
Hon vet inte, men jag toppade typ lätt 230.
Jag knäckte lätt Polska, Slovakiska och Ungerska BMW-killar.
Som trodde att det räckte med att ha ett jävla BMW emblem på bilen.
Killar som inte förstod att jag körde en Svensk T:5.
Mycket god känsla att med rattpaddlarna ligga och leka,
och sedan med fingrarna växla ner, trycka ner gasen,
och se dem försvinna i backspegeln, efter att de trodde att de kunde ta mig.)


Och plötsligt kom vi fram och jag såg,

den sämsta duschkabin jag har upplevt i hela mitt liv.

Men det spelade liksom ingen roll.

Då jag mötte husvärden,
till ägaren till det hus vi bor i.

I hans lägenhet.

På takvåningen med en vansinnig utsikt över Adriatska Havet.

I Diklo.

I Kroatien.

Han bar upp våra väskor,
och han tipsade mig om bra saker.

Jag insåg givetvis att han har detta som sitt levebröd.

När vi turister kommer hit ner.

Jag har rest mycket som ni vet.

Och har mött många arroganta människor i mitt liv.

Men.

Jag fick en mycket bra känsla när vi klev
i hans trädgård.

Och när han hälsade oss välkomna.

Till hans domäner.

Dock bara första mötet.

Men när våra ögon möttes
visste både han och jag,
att under denna vecka.

Kommer vi att bevisa,
hur underbara människor vi är.

Jag vet detta.