En av de vackraste sångerna jag minns från ungdomen är Bo Setterlinds översättning, betitlad Sång om frihet, av Mikis Teodorakis original - vars namn jag glömt, med ålderns rätt. Kanske spreds den genom filmen Zorbas, jämte dansen som börjar med ett steg i sänder, småningom fler av allt fler dansare - och slutar i ett rasande tempo. Kanske en metafor för livet, inte vet jag. Men så känns den för mig. Trots att jag glömt detaljerna, minns jag filmen som oförglömlig och skulle närsomhelst se den på nytt. Grekland då i händerna på militärjuntan. Grekland idag i besserwissiga eu-händer

På webben hittar jag texten något rumphuggen, refrängen har fallit bort.

Det finns ett hav,
som ingen ser.
Det finns en grav
där ingen dör.
Det finns en sol
som ej går ner.
Det finns en strand
i varje själ.

och om du vill ditt väl förstå
och vara fri när molnen gå
så bygg en värld,
en värld att leva i!
Nu gäller det ditt liv,
ditt eget liv...

Det finns en värld som ej förgår
Det finns ett brev som ingen läst
Det finns en vind som allt förstår
Det finns en frihet utan sår

Och om du vill ditt väl förstå
Och vara fri när molnen går
Så bygg en värld, en värld att leva i
Nu gäller det ditt liv, ditt eget liv

Den värld vi byggt sedan dess är en nidbild med idel spratteldockor i ett internät. Vi kallar det utveckling och frihet. Och visst - idag har vi frihet från att behöva möta en annan människas blick, om den inte kommer oss till mötes på en iPad. Vi har frihet från traditioner, frihet att bli kränkta av att det finns människor som inte är stöpta i samma frihetsform som vi.  Är det så konstigt att vår skygglappskultur inte får den respekt den tror sig ha rätt till?

- - -

(jag tar gärna kommentarer också på själva upplägget av texten, inte bara innehåll eller formuleringar. En typisk text som bara växer fram när man börjar skriva ett och det blir något annat... men det fick bli som det blev)

P.S. Här hittar du Sven-Bertil Taubes inspelning av En sång om frihet:

https://www.youtube.com/watch?v=XWUq9DQk-ag