Jag ber om ursäkt. För inget speciellt. Till ingen specifik. Kanske mest till mig själv.
För allt jag skrivit. Allt jag sagt. Allt som vill ut men möter hinder. Alla övermäktiga väggar jag slått med blodiga knogar alla mörka morgnar. Allt det jag inte vill känna men bär på ytan som vulkanisk lava. Alla blickar jag borde riktat i marken. Alla drömmar som bara cementerar min verklighet. Alla löften jag svikit. Alla steg jag inte mäktade med att ta. Hur kär jag blev utan att veta vad kärlek är. Hur besatt jag blev i det jag aldrig förstod. För allt jag tolkade i ett rus.

Ledsen är jag
Om ursäkt ber jag
Och imorgon gör jag om allt igen...