Nästan inget poem har berört mig så djupt som "Arioso" av Erik Lindegren.

Dels för att mitt hjärtas kärlek en gång gav den till mig, sedan dess är den en del

av min själ. Ingen har satt sådan ord på just det jag alltid kommer att känna.

Inget har och får mig ännu att gråta av längtan som just denna dikt.

Därför delar jag den här igen som en hyllning till författaren, till "Arioso", poemet i sig och själ-klart Dig, Du, oss. Du och mer och mer du... KB

"Arioso"

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,

någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly

Någonstans

o någonstans

har alla tågen gått och klockorna stannat;

någonstans inom oss är vi alltid här och nu, är vi alltid du intill förväxling och förblandning,

är vi plötsligt undrans under och förvandling,

brytande havsvåg, roseneld och snö.

Någonstans inom oss där benen vitnat

efter forskares och tvivlares nedsegnade törst

till förnekat glidande

till förseglat vikande

O moln av törst!

någonstans inom oss

där dessa ben har vitnat och hägringar mötts

häver fjärran trygghet som dyningars dyning

speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning

fäller drömmen alltid masken och blir du

som i smärta glider från mig

för att åter komma åter

för att åter komma till mig

mer och mer inom oss, mer och mer du.

Erik Lindegren 1947