Med kaffekoppen i handen blickade jag nervöst ut över det lilla men folk fulla fiket.
Samtidigt som benet skakade av nervositet knappade jag hysteriskt på telefonen.
Klumpen i magen växte på bara dom minuter jag satt där, tills du studsade in genom dörren.
Samma sekund som du såg mig ändrades ansiktsuttrycket till det största leendet.
Du beställde en dubbel espresso och satte igång konversationen med att jag var fin.
Du satt med handen under hakan och kollade på mig med hjärtformade ögon.
Varför skulle du göra det så svårt?
Vi babblade om allt mellan himmel och jord utom det väsentliga som egentligen skulle babblas om.
Magen full av kaffe och hjärtat fyllt av sorg gick vi ut och påbörjade avskeds askan.
In igen på det folk fulla fiket, sippade kallt kaffe samtidigt som jag inte kunde låta bli att fundera på vad du egentligen tänkte.
Du bara kvittrade och lyste, men bakom det bländande ljuset skymtade de svarta ringa runt ögonen alldeles för lite sömn och en lätt stank av sprit.
Snuddar lätt vid det väsentliga ämnet, ansiktsuttrycken ändras och jag vill klämma sönder kaffe koppen med mina bara händer.
Men kan inte mitt i allt, låta bli att tänka på dina varma händer som vandrar längst min kropp.
Vi virvlar vidare som vanligt likt de virvelvindar vi är, för en minut eller två höll vi om varandra likt bomulls drömmen.