Att bara hela tiden
be om ursäkt,
utan något som helst innehåll.
Att hela tiden göra samma sak
och säga
"att man inte hade koll".
Att det hela tiden handlar om
samma sak igen,
om och om.
Att alltid skylla på
att man inte tänkt längre
än näsan är lång.
Det sårar mig
som inte ens tårar eller ord
kan förklara,
jag önskar att du insåg
hur svår jag faktiskt
inte vill vara.
Bara du berättar
sanningen
så säger jag ingenting om det du agerar
eller gör.
Men säger du inte
som det är,
så gör du mig extremt
skör.
Jag måste fråga och fråga
om och om igen.
Du ljuger mig rakt upp i ansiktet
för att förklara
sanningen för mig sen.
Efter att jag bönat och bett
om att du ska va uppriktig,
låter du mig känna
som att jag inte är
värd det riktigt.
Att jag skulle vara skit svår
att leva med och dela livet,
både i Ups and downs
tar du det för givet.
Att jag kommer stanna,
här
vid din sida hur mycket du än ljuger,
men jag vill att du ska veta
hur jävla hårt det suger.
Att alltid känna sig som skurken
när allt jag bara fucking ber om
är att du ska vara ärlig,
de e vell för HELVETE
inte så svårt
och
för färligt.


IDIOT