Igår var den konstigaste födelsedagen jag har upplevt i mitt liv. Men också den finaste. Jag har med sorg tagit farväl av en av de mest betydelsefulla människorna jag haft i mitt liv. En extra mamma och bästavän som i 15 år har förgyllt mitt liv med skratt som tårar, på vintrar som vårar. Men framför allt har hon givit mig ett extra hem, ett hem dit man verkligen kan komma hem.
Ia, du hade älskat din begravning. Med hela kyrkan fylld av solrosor och alla dina vänner, tillsammans med din familj var vi allihopa samlade för dig. Att få sitta i kyrkbänken och höra ljuvlig sång, var ren magi och jag tror inte ett enda öga var torrt. Lagom till refrängen lös solen in igenom kyrkfönstrena och hela kyrkan fylldes av värme. Att få se alla dina vänner gå runt din kista, lämna en solros och ta farväl var det vackraste men mest sorgliga jag upplevt. Att få se hur du berört alla dessa människor, stora som små var så fint. Jag vet att du låg där i din kista och log. När vi sen fikade allihopa tillsammans under minnesstunden gick många av dina vänner och din familj upp och berättade härliga minnen. Där förstod man verkligen hur olika roll du spelat i mångas liv, men hur viktig du har vart och fortfarande är. Du har lämnat ett stort tomrum hos oss alla som ingen annan kan fylla med den Ia värme som bara du har. Men jag ser på våra år tillsammans som rent guld, jag är verkligen priviligerad som fått hela femton år fylld med din värme, ditt skratt och dina goda råd under våra dygns långa pratstunder. Jag kommer alltid bära med din vishet. Allt gick så fort, men jag vet att du slipper ha ont och glider omkring med ett stort leende bland solrosfälten där uppe bland molnen. Jag älskar och saknar dig. / ditt troll