Jag tände ljus och bar ut allt som fanns på golvet i badrummet.
Släckte lampan, satte på musik och slog mig ned på golvet som var ljummet.

Jag lät det bara regna.
Den här stunden skulle jag dig tillägna.

Tog några djupa andetag och lät vattnet smeka min kropp.
Jag hade ett glas vin, mina tankar och en askkopp.
Med tonerna av Home med Edward Sharpe i högtalarna som eka, lät jag det varma vattnet mig steka.

Vrålade i full kareta min vers och nynnade din samtidigt som jag bara kunde tänka tillbaka.
Tänker bara på våra duschar tillsammans och hur bitter ljuvt du smaka.

Med de tända ljusen, acapella sången och din vackra kropp.
Hur jag varsamt schamponera din själ och balsamera dina tankar utan stopp.

I duschen där var vi verkligen ett med varandra, det fanns inget annat eller några andra.

Vi tände ofta en gås, lät det dimmiga bli dimmigare förstås.
Vi sjöng ofta högre och högre i olika stämmor och skrattade i symfoni, andra gånger grät vi i duschen i ren terapi.

Ibland bara låg vi och låg under regnet av duschen och flammorna av stearinljus.
Vi kunde inte sluta titta på vandra samtidig som vi sjöng ut och beundras av kärlekens rus.

Lycklig den som lyckan får uppleva säg, men numera är den mist mig.

Så här sitter jag igen men ensam under duschens regn med ett glas vin, reminissar och vrålar i takt och ton med tomheten och tuttar på eleden med besin.

Med en viss sorg men ändå lycka, låter jag mig själv minnas och de e rätt kan jag tycka.

Lisa Ekdahl och vem vet berör kroppens solsystem.
Jag kan inte sluta tänka på ditt skinn och hur den kan va så len.
Hur ditt vilda hår under vattendropparna ändå kan vara så stort och luftigt, hur vi i kärlen ändå kunde resonera förnuftigt.

Älskade ängel med den klockrena texten ekade mellan badrumsväggarna när jag vråla, jag såg som en musikvideo framför mig samtidig som jag skåla.
Med mig själv i det immiga rummet, och kunde bara skratta med den tända ciggen åt flummet.