Häromdagen berättade min lokala cykelhandlare (som jag träffade för första gången) om hur dåligt han mådde. Jag hade inte bråttom någonstans men ändå tog det emot att ta in hans ångest.

Ibland tror jag att livet är ett hus som vi tävlar i att springa runt. Somliga av oss tror att den som hinner flest varv är den som vinner, somliga tror att den som sprungit runt hela huset på kortast tid kommer få ett pris. Jag sitter inte på svaret men jag är övertygad om att ifall livet är ett hus så vill i varje fall jag hinna med att titta på det, känna på det och kanske en dag upptäcka en dörr eller ett fönster att titta in genom.

Jag säger inte att personer som friidrottar eller att personer har tålamodssvårigheter är sämre människor. Jag pratar heller inte om mindfullness. Däremot tror jag att vi måste börja odla våra tålamod om vi ska få bukt med det hat och den irritation som frodas i vårt samhälle. Människor tänker och tycker en jävla massa utan att ta sig tiden att prata med människorna deras hat berör, utan att höra med förstahandskällor eller anstränga sig för att skärskåda den åsikt de så gärna uttrycker.

Varje dag finns det möjligheter att ta reda på hur det är vara prostituerad eller en båtflykting genom att läsa en biografi eller leta reda på några intervjuer på nätet. Biblioteket är gratis, Sveriges Radio har uppsjöar av sommar- och vinterpratare som representerar olika perspektiv.

Jag vet att inte alla tycker om att läsa eller lyssna på radioprogram men om vi ska ha rätten tycka saker om andra människors liv måste vi också på allvar försöka ta reda på hur det är att leva dessa liv.