Den svarta ankan på botten av sjön flyger högt ovan molnen.
I djupet är den modig och själen skiner klarare än en stjärna på himlen.

Men hur hamnade du där lilla anka?
Varför hjälpte inte någon dig upp?
När du tittade ned och tog ditt avsked,
Vem hade kunnat stoppa dig?

Nu ligger du där fridfull och klar,
Ingen kommer någonsin om ditt öde få svar.
Du är dömd till en evighet,
en evighet av dyster ensamhet.

Vad var det du ville?
Vad fick du för dille?
Men nu ligger du där,
och jag står kvar här.

Du svarta anka på botten av sjön, flyg nu högt ovan molnen.
Där i djupet finner du frid och kan äntligen få tindra igen.