Korparna rev i hans inre, festade på de kvarlevor som en gång utgjort den man han var menad att föreställa.
Hans storhetsvansinne hade gjort honom till den lilla fläck som nu knappt längre kunde skådas i den öken av sorg han så lättvindigt begett sig ut i.
Hur kan beslutsamhet vara så förfärligt giftig?
Hur kan sinnet vara så förrädiskt?

Vad vet en människa egentligen?

Går cykeln att bryta? Eller är försöken att bryta cykeln lika bibehållande som de plågande spöken han försöker gömma sig ifrån?
Kanske finns där ingen skillnad?
Kanske måste han själv bli ett spöke?

Har spökena svar?
Finns det några svar?

Kanske fanns där ett ljus i det övergivna förflutna, kanske var det bara en illusion skapad av vanföreställningar om paradiset.

Kanske var han inte menad tillträde, kanske alla försök att betala inträdesavgiften är slantar förkastade i galenskapernas hav.

Enbart desperata försök att ge mening åt meningslösheten.
Han känner åtminstone igen. Men till vilken nytta är det att känna om sorgerna fryser honom, gör honom oförmögen att jaga bort korparna...