Vrålet i hans själ bedövas i allena sällskap.
Förvisso uppfattas oljudet ändå av hans trasiga sinne.
Den bultande hammaren slår hans själ i bitar.
Dömd av eget vansinne till eländig tillvaro,
på jakt efter att än en gång få uppleva känslan av genuint varande.

Han kan inte undgå såra medpassagerare under färden mot livets ände.
Tar det slut?
Eller är hans blotta existens honom förbannad sedan innan förmågan till självständiga beslut?