Hör så många prata. Någon skrattar en bit bort. Alla ljud går in i varnadra till ett stort oljuds dimma men samtidigt lyssnar man riktigt noga så hör man varje röst för sig.  Jag vet exakt var alla står i korridoren. Vid vilka skåp, om de sitter på bänkarna eller hänger vid trappen. Har full koll på alla. Kan räkna stegen mellan oss fast jag inte ens behöver titta åt deras håll. På så sätt har jag alltid en flyktväg. Om jag måste springa.

Plågoandarna har inte ännu kommit tillbaka från raiden på affären, så hämtar det jag ska snabbt i mitt skåp. Matteboken, engelska, så pennan och något att skriva på. Allt är bara en stor röra. Har inte längre koll på vilken skrivbok som är till vilket ämne längre. Utan allt är ett spel. Ett spel för gallerierna som om jag hörde dit. Allt trycker jag ner i en väska. Försöker så långt det går undvika att gå till mitt skåp. Ja, det händer att jag kommer till lektionerna utan att ha något med mig överhuvudtaget.  Då kom jag inte dit alls, till skåpet för att hämta det jag behövde eller på vintern lämna ifrån mig jackan.

Vill helst inte vara här i skolan alls utan bara bort, så långt bort det bara går. Om det finns en plats därute i världen för mig, för allt känns så hopplöst.

Mitt skåp som är ner klottrat och till bucklat. Det skåpet som inte går att missa. Det skriker titta. Klottret är inte heller sjyst men skolan har sagt att de kommer låta det få stå, genom att de redan har tvättat av mitt skåp för många gånger. Jag har fått byta skåp en gång för då satte plågoandarna eld på det. Hela skolan fick utrymmas. Dagen då jag fick gå hem mitt i vintern utan jacka och ingen sa att jag skulle stanna lite till och stå ut så att det blev bättre senare. Kommer ihåg hur arg mamma var i telefon. Skolan ringde hem och bad mina föräldrar betala för skolböckerna som de skulle behöva ersätta. Mamma grät och pappa exploderade.

Jag är hon, som nästa har lyckats bli osynlig.  Hon som man missar när man kollar på skolfotot. Hon som lärarna kan ringa hem och fråga mamma varför jag skolkar fast jag har faktiskt varit på lektionen. Skolkar gör jag inte alls men har faktiskt gjort det men då kommer några från skolan hem och hämtar mig. För alla måste gå i skolan säger de. Samma vuxna som jagar mig och tvingar mig till matsalen för att jag måste äta. Gå upp i vikt säger de så jag mår bättre i mitt huvud. Fattar de inte hur fet jag är och hur fel hela jag är. Något som jag får höra varje dag att jag är. Fetto, Tjockis, korvfingrar, apmun, missfoster och mer än så. Detta är de snällare orden. De ser inte blickarna, hur de kan spotta i min mat som samma vuxna senare tvingar mig att äta upp, de sparkar och slår mig. Matsalen är nog värsta stället på hela skolan.

Utan mer låt mig få vara osynlig. Ingen. På så sätt inte behöva finnas. Skulle ju vara så där himelskt skönt.
 
Måste upp till våningen ovanför. Det är där alla klassrummen finns. Trapphuset som är mörkt och går i mörkbrunt. Luktar unket som gamla gympaskor i en glömd plastpåse. Golvet är i sten med ett mönster som går i svart, grått och brunt. Ett halt och hårt golv. Tar tag i träräcket skannar av läget. Lyssnar in stegen, rösterna och allt egentligen. Vet exakt hur plågoandarna låter. Det är just nu tyst. Tar sats och springer uppför trapporna mot toaletterna. En fristad. Där de inte kan nå mig. Utan det är där ni skulle finna mig mellan lektionerna. Inlåst på en toa med ljuset släkt.

Kom precis upp för trappan och igenom dörren. Stannade en mikro sekund och skannade av. Jag hann aldrig längre än så. För där stod dem. De väntade på mig. Plågoandarna, eller demonerna som skulle vara ett bättre namn för dem. Alla fyra och två till som de hade fått med. Hur vet jag inte men svårt är det inte för dem att få någon mer att hänga på. Kollar snabbt runt och ser att det är en del lärare i rörelse mellan klassrummen. Ingen av dem stannar upp utan går vidare. Alla lärare vet hur jag har det, men ändå är det ingen som stannar eller kommer fram.

Hjärtat slår dubbel slag. Allt rusar och jag kan inte se en flykt väg. För de står i vägen och sluter upp sig runt mig. De säger inget. De stirrar och försöker psyka mig med deras stirr. Tills han, den värsta av dem alla skrattar och säger "Hannah, tror du är något som vann judo tävlingen. Du? Du håller på med kampsport. Du?" Hann inte säga något innan någon annan sparkade mig i ryggen så jag for rakt ner i golvet med ansiktet först. När jag precis slog i golvet så började alla sex skratta. "Hannah kan inte judo. Utan Hannah ljuger" säger samma kille igen. En annan säger "Ja, Hannah kan ingen kampsport alls för hon fixade ju inte att försvara sig". De fortsatte att skratta.

Allt gick så snabbt. Så jätte snabbt att jag inte hann samla mig, skanna läget, se över flyktvägar och vad annat jag kunde göra. Försvara mig vet jag så väl att jag inte får. För då får jag inte bara stryk i skolan utan även hemma, för att jag ger dem då det som de vill ha. Det är så pappa säger och jag måste vara smidig och hålla min rygg fri. De vuxna i skolan som säger att de står på min sida. Griper in när jag försvarar mig och drar mig därifrån. Säger samma sak om och om igen. Jag förvärrar då allt.

Skriker i mitt huvud håll käften till allt som snurrar. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig från detta. Sträcker ut en hand för att kunna komma på fötter, men det är någon som stämplar min hand med sin fot. Hårt. Det gör ont. Smärtar till så att jag drar in den under mig i en sorts reflex.  Alla sex killarna fortsätter att skratta och spär på med mer hur fel och ful jag är. Hur urusel jag är på judo. "Hannah, du kan ju inte sparkarna ju. Dessa coola som man kan se i filmerna".  Någon annan gör ett av alla dessa karate ljud som finns i filmerna. Tänker stilla, de har inte fattat skillnaderna på de olika kampsporterna. Rätt som det är kommer den första sparken. Hör någon säga "Det är ju så de gör i filmerna och är det inte judo går ut på Hannah. Så kom igen visa oss nu. Kom igen då, Hannah!" En till, så kommer det fler och fler. Alla sex killarna står runt mig och sparkar på mig. Överallt, stampar med sina fötter på mina, stampar på min rygg och sparkar på mitt huvud. Allt går så fort. Jag skriker sluta om och om igen. Försöker inte gråta eller visa mig rädd. Skriker igen på hjälp som jag vet inte kommer att komma.

Ser hur lärare tittar ut från ett klassrum och stänger dörren. En annan lärare går bara förbi som inget skedde. Ser att läraren har en vit, blå och röd rutig skjorta på sig med ett par nya jeans till. Han går bara förbi oss. Så pass nära att jag nästa om jag hade kunnat, slita tag i hans ben.

Jag ligger där jag är och kommer ingenstans. Känner hur någon varmt rinner i mitt ansikte. Det luktar järn. Blodet svider när det rinner in i mitt öga. Vill bara bort och hoppas att de sparkar ihjäl mig. Då skulle jag äntligen få slippa uppleva detta igen och igen. Tillslut svartnar allt.

När jag väl vaknar till är det tomt överallt. Demonerna är borta som min skolväska och jacka. Just nu bryr jag mig inte om något av detta alls. Utan tar mig upp på mina ben och skannar av ytterligare en gång. Jag tar sats och jag springer. Springer så fort jag kan och lite snabbare än så. Nedför trappen och ut igenom porten. Fortsätter att springa. Känner hur den kalla luften stryper mig. Får inte riktigt luft. Skulle behöva stanna upp och andas. Jag fortsätter att springa för det handlar inte längre om att fly utan handlar om att överleva. Springer hem. Slår på ytterdörren och skriker tills mamma öppnar.