Du har så många gånger
sagt att du älskar mig.

Du har så många gånger
sagt att du tycker jag är vacker.

Vacker att se på.
Vacker inombords.

Du ger mig tröst.
Du ger mig orden,
känslorna,
mina vingar åter.

En liten bit i taget.


Snart kan jag kanske tala igen,
och känna det jag vill känna.

De bra känslorna,
som tidigare
gjorde mig lycklig och levande.


Snart kanske jag kan flyga igen.
Snart kanske vingarna bär mig.


Kommer jag då flyga min väg ifrån dig,
du som nyss tog ett steg in i mitt liv,
och skänker mig livet åter.


Du vet vad jag sagt,
men har du hört på?

Har du förstått,
men ändå inte ger upp,
tanken på att jag en dag
även skall hitta de speciella känslorna
för dig.


Kanske jag gör,
flyger min väg,
men varför?

Varför kan inte mina läppar
forma orden
du så önskar att få höra.

Varför kan inte mina känslor
blossa upp
och jag längta efter
att få omfamna dig?


Varför skulle inte jag
vilja stanna hos den
som har så mycket
av det
jag alltid velat ha?


Varför är kärlek så svårt,
och varför kan man inte välja sina känslor?


Jag vill så gärna kunna säga
det du vill höra,
och jag vill så gärna
vilja stanna hos dig.


Varför kommer jag då kanske
välja en annan väg,
i längtan att få hitta
ett känn av
att munnen kan forma orden
och kramen kan kännas
”-Jag älskar dig!”