Med varsam hand, likt en bris,
har jag smekt din kind, ditt varma hjärta och själ.
Sååå längtat efter att livet gick i repris,
istället för att ta farväl.

Du var min till låns. En kort stund i historiens oändliga tid.
För de flesta är man inte någon,
men för mig var du allt och mitt lyckoland.
Ingen annan boplats vill jag ha,
kom tillbaka och lägg dig här invid!
Kom tillbaka, knyt inte upp och släpp vårt otvungna band.

Men hur mycket jag än önskar, hoppas och ber om att bli hörd,
Så hjälper varken tysta böner, skrik eller gråten jag haft.
Hur krossad jag än just nu är, är vår tid tillsammans oförstörd.
Och att laga det som nu åtskiljt är,
går varken med bön eller muskelkraft.

Jag möter dig igen, i sommarskogens lummiga grönska,
och på de blommande ängar vi famnat.
För där finns du och faller aldrig någonsin i glömska,
Vart du än nu rest, vart du än hamnat.