en sprucken värld, ligger raklång på gränsen
bilar mot döden, med ångest som bränsle

vill inte leva, kan inte dö
en färgglad höst
men det faller inga löv

en plundrad grav, vänder dig ändå i den
ett hundra slag i takt till musiken

då en droppe i havet, även den lämnar spår
när den fallit på samma panna över elva år

är det känslan av misär? så överväldigande stort
eller är det känslan av att växa upp för fort?