Det finns stunder i mitt liv då allt faller samman.

När vardagen min inte längre går ihop med dom tankar och värderingar jag inners inne bär och har.

Jag avskyr verkligen dom här stunderna. Jag avskyr att jag ens ska behöva känna en sådan värdelöshet. Jag avskyr att ingen annan kan se eller känna vid min känsla.

Mina läppar som ständigt ljuger. Jag ler så falskt varje gång åt frågan, Hur jag mår...? 
 
Det är som att leva mot sig själv. Det är som att leva med sina tankar som ingen tycks kunna förstår.

Ingen kommer någonsin kunna ta bort min smärta, inte ens den sanning som ligger bakom en sorg som gett mig en smärta genom livet.

Inget skulle kunna få mig att tänka om.

En gång i tiden tyckte jag om mig själv. Jag kunde känna mig värdig all kärlek och respekt den skulle kunna föra med sig.

Idag ser jag mig själv som (det svart fåret) sittande i ett hörn någonstans i ingenstans.
Idag avskyr jag verkligen min spegelbild. 
För det här är inte jag.
Jag är inte hon som nu speglar sig i spegeln.

Jag är någon helt annan, här inne i mitt innersta.

Jag är något bättre och större än vad dina grymma ord kan talar om. 

Jag behöver inte dig, för att åter kunna älska mig.