Färden på Volchov var relativt säker, ty befolkningen som var bosatt vid des vatten var föga ovana vid synen av nordmännens smäckra båtar. I vissa områden där nordmännen, eller Rus som Slaverna kallade dem, gärna vilade hade befolkningen även lärt sig att bedriva lättare former av handel. Men de visste även att vara dem vaksamma, ty ibland detta folk från norr for även de som ständigt sökte efter folk att rova, som de sedan sålde som slavar i fjärran länder. Det var just vid en sådan viloplats som Knútr befann sig med att knuffa Karven ut från stranden och tillbaka i floden, det var en knapp dags färd kvar till Holmgård hade Steingrímr försäkrat dem om. Dock var vinden knapp så de fick slita bakom årorna i den skinande vårsolen.

Tillbaka ombord på karven och bänkad bakom åran, rodde Knútr i takt med de andra Gautagossarna och Thórólf han stod vid styråran och följde Steingrímrs skepp i minsta rörelse. Trots deras hårda slit bakom årorna var de alla käcka och förväntansfulla på vad som väntade i Holmgård, Knútr hade höga förväntningar på vad krigsmannatjänst kunde bjuda honom. Framförallt var han förväntansfull inför att träffa eller i alla fall se Helgi, mannen som styrde i Gårdarike, herren av Holmgård. Aldrig hade Knútr haft chansen att träffa eller att ens skåda en sådan mäktigare man tidigare och han mindes hur hans far hade talat om för honom att sådana mäktiga män är av bästa slag, de var de modigaste, de starkaste, de skärptaste och de mest ärorika män som gick denna jord. De var män som hade skapat sitt namn och rykte med sina egna dåd och handlingar, det var deras egna händer som byggt de rika de styrde över och därför var det de främsta av män.

De hade nu rott hela förmiddagen och större delen av eftermiddagen, de var trötta och hungriga men Steingrímr hade vägrat längre vila för han ville nå Holmgård innan skymningen. Även om de hade känts som om Holmgård aldrig skulle komma vid flodens slut så avbröts de hårda slitet av ett plötsligt rop ”Svenner, se och beskåda! Här ligger hon, Hrörekrs bastion, Holmgård!” Hojtade Härtrud, en av Steingrímrs kämpar, glatt för fullhals. Knútr släppte åran sprang upp till fören och blickade mot Holmgård, den första kungsgården han beskådat.
Kungsgården var förskansad på holmens topp och vakade stolt över Volchovs öppning uti Ilmen, de lade till intill bryggan och det var med stort iver Knútr och hans kamrater klev i land med blicken fäst på kungssalen som nätt syntes över den palissad som reste sig från försvarsvallarna som mötte dem direkt vid bryggan. De var inte långt till skymning och det var mycket stillsamt trotts att en liten by låg innanför försvarsvallens palissad, men deras båtar var långt från de enda det låg flera båtar i hamnen och ytligare tre smäckra Snäckor låg uppdragna på marken. De var inte lika långa som de skepp man vanligtvis for med över haven, det var inte mycket som skilde dem från Gautarnas Karve förutom att de var målade i starka färger och var för krigiskt syfte.

Strax ropade Steingrímr åt Gautarna att stanna vid sin Karve och sluta upp och se ut som vilsna små pojkar ty de stod framför en mäktig mans gård. Gautarna kunde inte rå för att känna sig en aning bort gjorda men bedömde att de gjorde bäst i och tiga, dock skrattade Knútr och Somarlidr sist då Steingrímr uppvisade samma anlete.
Steingrímr talade noga med Verskulf och Härtrud, hans närmsta män, men avbröts av att en man klev ut på bryggan. Det var en reslig man iklädd grönt kläde insvept i en blå mantel och med en tjock sobel mössa på svaj, han ryckte fram armarna under från mantel så att den for vilt bakom sig så männen bakom honom tvingades till att ta ett steg bakåt, han mälde sedan högtidligt ”Kung Helgi av Holmgård hälsar eder välkomna till sitt rike! Mitt namn är Asmund Asmundsson och talar i Kung Helgis ställe, nu haver jag givit eder mitt namn, var vänligt och gör det samma.” Steingrímr klev stolt och bålt fram från skaran ”Steingrímr Sigsteinnsson äro namnet och detta äro min hird” sporde han och gestikulerade mot männen bakom sig ”Tvenne skepp fulla i män jag bringar eder konung Helgi!”.
”Edert besök äro icke väntat dock äro…” ”Äro hvi icke väntade? Ity budkavel haver jag svarat och samlat män kring dess kall!” Avbröt en mycket stött Steingrímr och Asmund Asmundsson var mycket irriterad ”Dock! Äro i välkomna till Konungens hall, ty han skall vilja hälsa eder redan idag...” avslutade Asmund dock utan den högtidliga ton han inlett samtalet med.

Steingrímr följde efter Asmund Asmundsson med en handfull av sina kämpar och vinkade inbjudande åt Knútr som i sällskap av Somarlidr och Stígandr fort följe med. Gatan genom byn var mycket kort då byn inte alls var stor, förmodligen hushöll den förutom några få familjer även några hantverkare och deras familjer, en och annan bonde som brukade fälten utanför muren och självklart några få färdmanna bodar.
Helgis kungsgård låg på en lite höjning som var skyddad av ytligare en palissad, innan för försvarsverket låg en platt plan och i dess mitt låg ett tempel, förmodligen tillägnat Odin, Hangadrott.
Bakom templet låg Helgis ståtliga långhus, byggt på en liten mansgjord platå, runtom långhuset i en hästsko form låg konungamännens hem och allra längst bak låg stallet.
De klev in genom den vacker snidna porten och möttes av röklukt och ljudet av en flöjt, först innan för porten stod en liten hall där en halvt sovande vakt blickade upp men föll tillbaka till sin bekvämlighet då han såg att följet leddes av Asmund Asmundsson. Hallen var öppen åt båda håll men de följde Asmund och svängde åt höger, där möttes de av en stor rökfylld hall med bänkar längst väggarna och vars mitt var fylld med långbord som var placerade på var sin sida så att de två eldarna stod i mellan dem, väggarna var dekorerade med vävnader, sköldar, vapen, och brynjor. Längst bort i änden stod högsätet som pryddes av två grinande varghuvuden och där satt en ihopsjunken mansskepnad som blickade ut över salen och folket som där höll sig.
Steingrímr gav dem alla en barsk blick som inte var svår att misstolka, han menade att nu gjorde dem bäst i att uppföra sig annars skulle de få stå tillsvars för varför de gjorde bort sin drott framför en kung.

De kom fram till högsätet och Asmund Asmundsson bugade och mälde ”Kung Helgi af Holmgård, herre över Gårdarike, beskyddare av Cuderna, Slaverna, Krivicerna, Merierna och Veserna!”
Steingrímr och hans följe bugade djupt för Helgi som satt bekvämt på sin tron. Asmund Asmundsson gestikulerade att det var dags för Steingrímr att presentera sig och drotten klev stolt fram och tog till ton ”Steingrímr Sigsteinnsson från Möre till er tjänst kung Helgi. Jag har hört att konungen av Holmgård söker krigsvirke och det vore mig en ära att med mina tredve drängar sälla mig till eder tjänst.”
Helgi satt tyst på tronen, han var en reslig man med grova armar och en tjurlik nacke och tatuerad var han från halsen ut till händerna. Skägget bar han prydligt och välfriserat, hans mustasch hade han vaxat precis som stormännen hemma i Gautland så att den stack ut på var sida om munnen. Håret var blond som skägget och de höll han tydligt kort runt huvudet men längre på hjässan då det gick att skymta där det stack ut under hans bäverpäls mössa som även han bar en aning på svaj. Som kung var han självklart klädd i de finaste tygerna med fina mönster och uppslag, han bar en vacker rödfärgad grov kaftan tillsammans med blårandiga påsbyxor. I hans knä låg en snällt sovande hund av Spets typ, nästan identisk med den sort som fanns på dem flesta gårdarna hemma i Knútrs Gautland. Helgi iakttog Steingrímr med sina sluga blå ögon och talade tillsist ”Det äro sant att jag erbjuder sold till stridsdugliga män och jag kan se att i sannerligen äro en kampens man. Dessvärre känner jag icke till dig eller din fader, men förtvivla ej! Mången man som äro på andra sidan havet äro för mig okända, dock äro i inte mindre man för det! Sålunda tar jag huldlikt emot eder tjänst och tvivlar intet på att i tjänar mig sämre än någon man. Ty handfattiga män korsar ej hav eller land endast för sold, så låt detta bli ett bevis för eder manlighet. Svär huldlikt trohet och jag skolen gladeligen ta emot eder som mina huskarlar!”.
Steingrímr må han blivit en aning snopen av Helgis ärlighet angående Steingrímrs ryktbarhet, han gillade uppenbarligen inte att det påpekades att han inte var lika välkänd som han själv ansåg. Dock tog han till hjärtat Helgis huldhet och tog genast till knä för att svära svärdsed.
Knútr och Sommarlidr var båda mycket imponerade, efter Steingrímrs ed svärande var klart sporde Helgi ”Hvi skolen hava ett gille i eder ära. Och i ären välkomna att slå eder ner där i behagar här i Holmgård.”


Mycket väl så bjöd Helgi på gille i sin sal senare på kvällen. Helgi satt på sittt högsäte omgiven av Steingrímr och andra frälse män, förmodligen härförare dem med. Men bland dessa män satt ett litet gossebarn och lekte med Helgis hund, Knútr undrade vem denna gosse var då Helgi inte setts tidigare eller nu med någon hustru, var Helgi änkling? Inte för att det var allt för ovanligt.
Knútr och hans kamrater satt inklämda på ett avlång borden, de hade kommit ifrån Mörekarlarna och fann sig helt själva i detta främmande hav. De tycktes ha hamnat mellan en grupp Finnar och Märlarkarlar, visserligen var Mälarkarlar och Finnar något man kunde springa på hemma i Gautland någon gång om året, men det var männen som satt fram för dem som var främmande för Knútr och hans kamrater. De måste varit krivicerna som Härtrud förtäljt om, de var de folk som bodde i Holmgård och ett av dem som var underordnade Helgi. Krivicerna var betydligt mer lika Finnarna än Knútrs egna folk och deras språk var helt obegripligt, dock åt de och drack de precis med samma aptit och de skålade och skrattade högt mellan tuggorna.
Längre ner från bordet hördes en skrytsam stämma ljuda med en Finsk brytning ”Blinda äro i! Ja i kunde väl så lika varit, i vet icke huru en båge spännes eller huru en gör för och träffa sitt mål!” då resta sig hastigt en stor brun skäggig man up och kastade sin skål med gröt och fläsk i vrede mot mannen som talat, medans han själv röt ”I skymfar! En sådan oärlig gest skolen jag icke stå för! Tig innan jag tar dig till försvars för dina ord!” mannen som talade först reste sig nu och det visade sig vara en slank skägglös man, vars lynne inte var mycket mer än ett hånande leende. Och han genmälde drygt ”Icke fruktar jag dig i strid Eirik, ty i fäktar som i spänne bågen.” den nu mycket vrede Eirik knuffade den flinande Finnen så att han tappade sin sejdel mjöd, precis när ord höll på att bytas mot slag stegade en barsk man från Helgis högsäte och han ställde sig i mellan Finnen och den storvuxne Eirik och sporde ilsk ”Slut! Intet vett haver i nog att ens äta utan att i gören mig till åtlöje! Eirik du sitter ner och Taisto tig still eller jag skolen personligen se till att dina skymfar går betalda!” de båda männen lydde och salen föll snart tillbaka till sitt festande som om inget hade hänt.

De hade nu gått ett par dagar sedan de anlänt till Holmgård och det var nu hemmastadga, eller iallafall så var Steingrímr det som mest spenderade sin tid med att fjäska för kung Helgi och göra en plats för sig i Helgis stab. Det hade inte funnits rum i den stora salen eller konungsmännens gårdar dock misstänkte Knútr att husrum fanns men att Steingrímrs skara inte var högt aktad nog att husa i de husrum som fanns, trotsallt var det tydligen någon som stod väl till i Helgis gunst och som inte anlänt än. I alla fall hade Steingrímr och Härtrud talats vid om någon som Helgi ivrigt inväntade. Därför fick alla de tredve män trängas i en kall färdmannabod som Knútr misstänkte var rest för sommarsäsongen, även om det var vår och dagarna gick allt närmare sommar så var vinden fortfarande kall.
Undernatten hade det regnat tungt och Knútr satt i bodens farstu och snörade sina skor, föga optimistisk på att gå ut i morgonens blöta och kalla solsken. Men han gingo iväg mot den gräs plan som de varje morgon tränade idrott och beredde sig för strid. Steingrímr hade satt Härtrud på att drilla Gautarna i konsten om att stå i Sköldborg och att Fylka. Detta gjorde det två gånger om dagen efter de sysslat med idrott som Steingrímr beordrat sina män att göra minst två gånger om dagen, detta var inte tid för att glömma bort sin stridskonst. Efter denna dagens hårda pass fann sig Gautarna uppe i Helgis sal med en skål varm gröt och en sejdel öl, men Steingrímr satt som vanligt på en pall uppe vid Helgis högsäte med de andra av Helgis stab. Det var en liten grupp män som var svurna till Helgi, som bestod av Asmund Asmundsson som var Helgis Stallare och tre nord män: den ena var en reslig men skallig man med barska och påsiga ögon, hans namn var Rodfos Oystainsson och var den man vars män hade bråkat under gillet när det först anlänt till Holmgård, han förde både Gutar, Upplandskarlar och finnar. Sedan var det Kåre Öjvindsson, en öst Gaut och en sann danneman som främst förde öst Gauter, han var även den som varit längst av de tre i Gårdarike då han redan tjänstgjort i Holmgård under Hrörekrs tid. Sist men inte minst var det Steingrímr och hans tredve knektar. Sedan kom en man vars namn Knútr knappt kunde uttala, Mstislav och han förde Krivicer lojala till Helgi och en hel del andra knektar från folkslag Knútr inte lyckats lägga på minnet.
Och sedan var det denne Blóskägg som Helgi vägrade fara utan trotts att alla hans bundsförvanter vädjade honom om att avresa utan honom och de märktes väl att det började bli oroliga över sin kungs envishet.

Då tog Kåre Öjvindsson ton ”Herr Konung, di upproriska Krivicerna vuxo sig starkare och snart skolen fler lystra om huru den nye konungen i Holmgård icke slagit ner den laglösa hopen och fler kommo taga mod till och trotsa konungens välde.”
”Icke viljen jag fara emot dem jag icke hava makt att slå. Intet söker jag att skicka svennner till liksjön näro ingen ära eller guld finnes inom vårt räckhåll. Ett sådant styre av en konung voro högst uselt och icke skulle män sollas till hans hird om så voro hans sed. Nej, hvi far endast när hvi äro en manfast skara, nog stor i mannamod för att göra oss segersäll.” genmälde Kung Helgi.
”Hvi äro manfasta nog!” röt Rodfoss som genast sänkte rösten då Asmund Asmundsson gav honom en knuff ”Det jag menar Kung Helgi, äro att hvi förstår att du icke viljen fara utan Blóskägg men Mstislavs spejare haver sagt att den upproriska hopen som ifrågasätter ditt välde väntar förstärkning som skolen anlända runt sommarens början. Och träden står halvt i blom!”
Helgi tittade vädjande mot Asmund Asmundsson som nickade mot Kåre Öjvindsson som tydligt satt inne på åsikter om frågan och Helgi gjorde en vink med handen som en tillåtande gest för att ta till talan. Och Kåre Öjvindsson mälde bestämt ” Gunås haver Rodfos rätt! Om hvi intet kväver dem nu så riskerar hvi att Krivicerna tager en egen konung!”

Nu stirrade Helgi irriterat och bekymrat ner i golvet som om hoppet var ute, kanske hade han väntat för länge?
Då tog Steingrímr till orden ”Konung, icke bliver jag glad av att skåda ett sådant dystert anlete på konungen” Helgi suckade och genmälde ”Icke haver jag hört från Toste, min vapenbroder. Budkaveln äro sänd men ej något svar äro kommet, jag fruktar… Jag fruktar att Toste icke kommer.” Steingrímr ruskade på huvudet och sporde ”Hvi äro redo att dra i härnadståg just i denna stund. Visst vore en talrikare skara dessbättre, men förskjut ej den trupp som samlats kring dig. Ty hvi äro kämpglada män som sållat oss till eder hird och mången Slaver tycks ännu gladeligen följa dig. Så sörj ej en man mer eller mindre.” det sista i Steingrímrs talan hade fått Mstislav att sträcka på sig men när han såg Helgis vrede lysa i ögonen sjönk han ner till en liten gestalt i sin stol.
”Icke äro i den samme som Toste Blóskäggs hird! Ty Tostes haver jag stridit med förr och han står mig nära. Icke viljen jag fara utan min vapenbroder! Nej, i vet icke vad kampglade män är, inte ännu…” genmälde Helgi med ett grin. Nu vart Steingrímr mycket vred och Härtrud tänkte just springa upp och lugna sin drott när Steingrímr rest sig och vasst mälde ”Det äro illvilliga ord i plägat mig! Icke skolen jag sitta vid när i icke vill lyssna till förstånd, enkannerligen icke när i mäler i hast och ondo!” och så gick drotten från Möre och lämnade kung Helgi mycket vred.
Mörekarlarna som var blint lojala sin drott reste sig alla hastigt och följde efter ut, men Gautarna som var smått förvirrade blev kvar, trotsallt fanns det ju mer gröt som Stígandr var snabb att påpeka.
”Vem tror i denna Toste Blóskägg kan vara?” sporde Hemíngr ”Tydligen en karl Kung Helgi viljen ha tätt intill sig i strid. Och med ett namn som Blóskägg kan jag gissa varför.” mälde Bjartr.

In i salen trevade nu ett litet gossebarn med Helgis Spets glatt travande vid sin sida, pojken var blond och hade blå ögon som blygt skådade alla drängar och knektar i salen. Men trotts sitt blyga anlete gick gossen rakryggat, klädd i mycket fina tyger och bar i sitt bälte inte bara en taske utan även en vacker seax med hjalt av Elfenben, en importvara.
Gossebarnet kom fram till Helgi med tårade ögon och uppvisade en blodig han och mälde framför kungen ”Farbrors dumma hund bet mig i näven när hvi kasta pinne” Helgi tittade barsk på gossebarnet och sporde ”Haver du hetsat hunden igen Ingvar?” ”Ja farbror…” genmälde den lille pojken med blicken fäst i marken ”Icke skolen du då beskylla Are för ondo! En man måste stå för sina handlingar även om di leder till fördärv, bjäbba och beskylla gör omanliga och intet ärliga människor. Så slut nu opp och sura på hunden! Týr bjäbbade icke ehuru ulven bet och slet.” Nu lyste Ingvars ögon upp och han sträckte stolt på ryggen av att bli jämförd med en av gudarna och han mälde nu barskt ”Jag bjäbbar intet, det gjorde bara lite ont” Helgi skrattade nu långt in i skägget och klappade gossebarnet på huvudet och mälde ”Bra! Se då till att Are får lite mat, det är allt dags nu. Och så ber du fru Estrid ta en titt på handen din.”