Kära me_we!

Jag, Herren din Gud, ser och hör dina böner! I välsignelse skola jag... Äh, jag bara skojade!

Men det är sant, jag har hörsammat dina böner, jag ser din förtvivlan, jag känner din ångest. Du är det käraste jag har och det gör ont i mig att se hur du mår just nu!

Jag ser att du kämpar. Det är med imponerande kraft och beslutsamhet som du har tagit dig an denna livets utmaning! Tro inget annat än att jag har sett det. Jag har lidit med dig. Jag har gråtit med dig! Jag har vaggat dig till sömns när du inte trodde att sömnen var möjlig. Jag har hållit dig i min famn trots att tröst inte har känts nära.

Det är med stor sorg jag måste erkänna att min och din kommunikation inte alltid fungerar utan dröjsmål. Åtminstone vad jag vill förmedla till dig! Det är inte ditt fel! Tyvärr kan jag inte förklara på ett enkelt sätt varför det är så, men jag vill att du ska komma ihåg detta - hur långt borta du än tror jag är, så är jag inte längre bort än en viskning om hjälp.

Om du tänker efter, kan du förnimma tillfällena, de korta tillfällena, då du har känt... en lättnad!? Där var jag! Kommer du ihåg de tillfällena du har upplevt frid!? Där var jag! Jag har varit med dig i glädje och i förtvivlan, i vilan och kampen. Du är för alltid hos mig, i mina tankar och mitt hjärta. Minns det!

Kram Gud