saknaden, större än stoltheten att stänga
kränga sig avig kunde hon

svänga moll emot dur och vakna sent
i jämna plågor hon lämnde som säsonger sjöng vid bart

någonstans i ljudens mellanrum, rent klart
i borta ton och böljade illusioner, sent

saknaden, större än volten igenom, innanför tystnaden
valet och hon
fritt och skummande, brummande i takt med tiden

lämnade hon lågor nakna efter sotiga rester på rot, sommarens svar

raknade det krökta som böjts, sparande minnen åter
förvriden i dået som dröjt sig kvar

född, balanserande livets stup där stenar står i mönster

given gehör för höjder, men född för djup och dova skimmer
stupade hon ständigt i sina skuggors famn

kriget,

kvar dröjande, i nytt seende
nya fönster 

som rået leende,  
vände hon alltid ryggen åt, bar igenom dimmor

allt

för att åter höra sin skog viska, timma vid timma 
väntande vinters täcke, vila,

och längtande strilande regn, fångande färger
driven av doft och dis

och saknaden, vis av tomhet