Så många som längtar efter kärlek.
Så många som känner sig ensamma.
Så många som gråter i sina hjärtan,
en del också i sängkudden.

En del har blivit lämnade, övergivna.
Andra varit den som lämnat, övergivit.
Kan vara lika hjärtslitande i båda fallen.

Men hur mycket vi än längtar efter någon,
så tycks vi ha svårt för att släppa in någon inom vårt revir.
Svårt för att göra avkall på de enklaste, mest banala saker.
Svårt för att kompromissa. Svårt för att öppna oss.
Svårt för att lyssna till den andres behov och önskemål.
Svårt för att överhuvudtaget lyssna.

Vad är vi egentligen beredda att satsa
för att få in en ny kärlek i vårt liv?
Är vi beredda att överhuvudtaget satsa något?
Om inte ens tid till den andre ges,
vad vill vi egentligen då?
Fortsätta som vanligt?
Ensamma, halva,
utan någon som sträcker ut en hand
och frågar hur det är, hur du mår?

Och som jag läste en gång:
"En människa kan bara bli hel i den utsträckning
som hon vågar visa vem hon verkligen är för en annan".

Livet är relationer – ett jag behöver ett du.
Jag behöver ett du, jag vill ha ett du,
jag vill lyssna, kompromissa,
öppna upp och ge dig tid. Jag vill!