Jag ser mig själv i en spegel av celofan
Genomskinlig som den självresta mur jag desperat klamrar mig fast vid
Rädd för det andra skulle se om de tittade noga
Sminkar över de brister som min självironi skapat
Försöker le genom min egen oro
Och skratta åt skämt jag tycker är tråkiga

Min spegel är full av damm och tandkräm
Den fnyser åt mig
När jag försöker förklara
Att jag inte längre bryr mig
Jag klarar mig, tack vare allt jag nu har

Ser på världen med nya ögon
Rosor, törnen och kvistar
Farliga, men så sjukt vackra
Floder av gråtfylld lycka väller in från havet
Dränker hela staden i sitt spår
Men lämnar mig flytande

Och jag kan inte låta bli att tycka
Att hösten är det bästa som hänt
För att den lugnar och lindrar det som svider genom trasiga ärr
Och blåser bort allt vitt fluff som samlats i drivor
Ett organiserat kaos som är njutingsfullt att beskåda
Även om det bara är från håll
När jag finner att jag är mitt i en virvelvindsstorm

Runt mig skiftar allt
Men lugnt är mitt öga