Jag är min egen bödel, i misärens paradis.
Jag faller likt de flesta, i väntan på bevis.

Men vem är du att döma?
och har du några svar?
Hur kan alla glömma
den fråga som finns kvar?

Jag var alltid ingen, ingen som man minns.
Tillslut börjar man att tveka på att man faktiskt finns.