Huden har ögon som aldrig blinkar
luktsinnet det lyssnar till blå dofters vingslag
öronen har händer som smeker världens röster
ögonens pupiller dricker ljus och mörker
den röda tungan vädrar tröst i luften
ibland behöver mina sinnen
försvinna i sitt inre
låta sansen ge sig av
trots den ibland är bra att ha
ställa frågor utan svar
bygga saker som ska rivas
måla saker som ska skrivas
använda orden som en lek
att se bortom denna verklighet
sältan blir det vackraste ljudet
indigo det innersta bruset
moll och dur de skönaste rusen
låta regnets droppar
vara det starkaste huset
ibland är havet världens högsta berg
ibland är kärleken den enda färgen
smekningen blir den varmaste doften
jag förvandlas till en vind
som bor i människokroppen.