Jag kan inte minnas ett vänligt ord, en fin gest eller några uppmuntrande ord. Jag kommer inte ihåg någon närvaro eller någon kärlek eller ett leende. Ibland tror jag att jag kommer ihåg ett leende, men det minnet är från när jag föddes, du höll mig stolt i din famn. Fotot är det enda jag har när vi är tillsmammans, hur många dagar var jag då? Eller hur många timmar var jag? 

Ett halvt sekel har gått och jag borde vara oberoende. Jag borde vara imun mot hatiska blickar och sarkastiska ord. Men det händer att jag faller som ett litet barn, gråtandes och med skrubbsår på knäna. Men inombords känner jag att det räcker, blodsbanden är inte alltid starkare än vatten. 

Jag tror jag går nu...