Jag slits fortfarande mellan två självbilder. 
Den jag är, den jag tror att jag är. 
En tredje knackar mig på axeln och frågar; men jag då? 
Den du vill vara? 
Den du sa att du skulle hitta till slut, den som är en sammansmältning av allt du kan vara? 

Jag redigerar mig själv, nu mer än någonsin samtidigt som jag säger mer än vad jag någonsin gjort. 

Skriker inte längre genom ångestens slöja, även om den är en ständlig livskamrat. 

Inser ledsamt att det är svårare att skriva, när man är lycklig.