jag vandrar törstig och utsvulten efter vägen , öm och skavsår mentalt
av den kalla ensamheten den plågar mej systematiskt , för att fånga mej

när jag är svag till sitt mörker en väg utan lycka eller slut , den gör så
att man tappar hoppet tron på kärleken och det goda mot ljuset och

dess väg jag gör inget motstånd mot ensamheten för att jag är så
ledsen och svag jag låter mej sakta vaggas in i den falska tryggheten

och jag känner att jag faller allt djupare ner i det mentala mörkret på
min väg alla färger runt om mej är svagare och saker mindre intressant

jag har ingen lust till något eller någon äventyret i mitt liv finns inte kvar
det känns som jag sitter och väntar på döden eller något annat i det

meningslösa mörkrets kyla av en rutten värld inom mej skälv som jag
känner , för kontrasten känns stor och overklig med dom känslor jag

levde med innan jag föll i från kärlekens avgrund i ljuset ner till det
ångestladdade mörker där all skönhet och lycka plågar mej av något

som jag älskade så högt inte finns kvar inte ens en smula i mitt tomma
hjärta på lyckan där nu det drar isande kallt och ångesten fyller mitt

hjärta och dansar glatt i takt med skratten som ekar vackert med
bilderna av oss älskande upprepade efter varandra vi var så lyckliga

jag var så glad och euforisk jag njöt i varje andetag jag var så levande
varm , jag hade aldrig trott eller ens tänkt på att allt skulle gå förlorat

och all lycka skulle förvandlas till en känslomässig tortyr i sinnes mörka
kalla kyla jag hade aldrig tänkt eller förestält mej att den kärlek jag älskade

så högt skulle dräpa min glädje och ta en bit av mitt hjärta förevigt i min
livs tid aldrig någonsin hade jag kunnat fröstält mej detta seminarium

inte en chans på tusen år i min himlen allt är borta och det tog lång tid
innan jag fick mod och Krafft att gå vidare men ensamheten i mitt hjärta

gjorde det mesta att se saker som det var och som jag inte ville se dom
när frustrationen har lagt sej och saknaden av livet driver på och alla

vänner som det finns i det för det finns kärlek inom mej kvar , kärlek är
benämningen ut av det känslorna är det som får ordet levande vad jag

väljer att fylla dom med , och ta hand om dom sårade och smeka dom
hela med sanningens insikt i hjärtat för jag är dess väktare ingen kommer

förbi mej in i mitt hjärta jag vaktar det noga även fast jag har dåligt omdöme
på dom jag släpper in eller om det är att jag vaktar för intensivt så jag

glömmer bort hur jag uppför mej skälv men det spelar ingen roll för båda är lika illa en då , det är lätt att man glömmer att leva när man passar livets

port för vägen ditt är en balans som allt livet skälv mörker ljus kyla värme kärlek hat natt och dag kvinna man balansen i kärlekens väg , inte förens långt efter

när jag minns till baka till alla stadier som jag passerade från ensamheten mötet
kärlekens gemenskap och då kärleken tog två vägar som på ormens tunga , den

smärtan av allt som jag älskade slet sej loss mot min trångsynta vilja att försöka
krampaktigt att hålla kvar i något av det jag älskade så högt och intensivt nu när

jag ser på det utan smärta så ser jag paralleller i naturens krafter skådespel livets gång som den är sommar höst vinter vår så var hela processen i mitt

förhållande då men jag såg det aldrig , och allt elände jag upplevde då tvingade även då mej framåt i livet till något bättre den situation jag finner mej i nu , jag

hade aldrig funnit vägen hit utan smärtan och känslorna som visade mej vägen till det bättre med mindre smärta och den jag älskar nu så är livets väg