Dessa ben är säkra, starka, dessa ben kan bära
bära brinnande tankar som svamlar, svamlar och klankar
kan bära en billig, äcklig men funktionsfyllande vinflaska
och en trasig, vilsen och bortglömd barndomsdocka
bortglömd barndomsflicka

Hon var en gång den evigt väntande prinsessan,
föll och reste sig i en rustning som var i fel storlek,
nu rostar den där på havets kalla, djupa botten
väntar på att världen en dag ska glömma bort den,
glömma bort min vän

Nu går hon naken på gatan med säkra starka ben
utblottad, utelämnad men med en väg att vandra
kan famla, falla, vila det nakna hjärtat på en flaska
men räds inte att sätta bara sulor på brännande aska;
räds inte hårda ord som kastas