Den passar sig inte för fina rader,
kan inte formuleras med vaga metaforer;
skär sig med glorifierade illusioner

Lämnar disk på staplar, klädhögar på golv,
stapplar ut i mörkret klockan två på natten
faller ner på hård asfalt och finner hem,
ensam på marken med armar kring kroppen

Blir inte vackert avskild men trasigt bortstött,
som svart nagellack som är halvt bortskrapat
lever vidare, men inte som man ska,
sätter fel ärr på fel ställen, har inget vackert syfte

Kramar hård grus med handflatan,
lever i smärtan trots att den skär ty den är riktig,
något är riktigt och rent och fult men lite vackert;
det känns, och det är nog.