Hans mor låg utslagen på golvet ännu en gång, smärtan brände över pojkens rygg men tårarna var borta för längesedan. Hon dricker alldeles för mycket och det slutar alltid såhär, sorgen i hennes hjärta är stor och pojken är den enda som är nära till hands. Pappa försvann för flera år sedan, och pojken har alltid burit skulden. Hennes vrede är stor.
- Jag hatar dig, det är ditt fel att min älskade Bosse är borta. Du förstörde allt som vi byggt upp.

Pojken smyger ut ur rummet, förbi sin sovande mamma som fallit ihop utslagen på golvet.
- Allt är alkoholens fel, det har hon berättat så många gånger.
Han letar ivrigt, hon har gömställen nästan överallt men han vet var alla finns. Han skruvar upp den första korken och ett svagt ljud kommer från flaskan då korken lossnar. I förtvivlan häller han ut allt han hittat, och den här gången fylls ögonen av tårar.
- Jag hatar att du förstör min mamma.
Efter sorgen och ilskans förtvivlan somnar pojken utmattad på stolen i köket och det sista han ser är sin stackars mamma sovandes på det kalla golvet.

Med ett dån slits han upp ur sin sömn, om man kan kalla det för sömn.
- Var är min sprit?!?
Hon letar hysteriskt, hon välter möbler och vänder upp och ner på allt. Pojkens ångest och rädsla växer och hans ansikte är lika vitt som ett lakan. Hon rusar fram mot pojken och tar tag i honom, spott sprutar i hans ansikte då hon skriker orden på honom.
- Vad har du gjort unge, svara mig!
Men orden fastnar i halsen och innan han hinner svara kommer första slaget, sedan det andra och slutligen tredje. Den här gången kom tårarna snabbt, smärtan var starkare efter den tidigare behandlingen samma dag. Hans mamma försvinner ut och han ligger kvar ensam med bultande smärta i bröstet och huvudet.

Pojken möttes av detta varje dag. Han hade många vänner men förmådde sig aldrig att berätta. Mamma är egentligen snäll, hon är bara väldigt ledsen och jag gör ofta fel tänkte han. Ibland hatar jag henne för att hon slår mig men när jag ser henne så känner jag skulden. Det är mitt fel att hon far såhär illa, tänk om jag kunde gör rätt någon gång. På idrotten frågar vännerna ofta vad det är för märken pojken har på kroppen och alla gånger svarar han att han ramlat men nästan ingen tror på honom. På skolan känner man till hans mammas alkoholproblem och när någon berättar om pojkens nya blåmärken slår lärarna larm.



Senare samma dag dyker polisen och socialtjänsten upp på gården och när hans mamma ser det blir hon förtvivlad, hon förstår vad som ska hända. Hon vågar inte öppna dörren och håller hårt om sin son.
- Jag älskar dig, förlåt mig för allt jag gjort mot dig men jag älskar dig. Gå och öppna dörren så kommer jag efter dig.
Pojken är den som möter poliserna först och ges vidare till en äldre dam som presenterar sig som hans vän. Något senare kommer två poliser ut med mamma i varsin sida och pojken får panik.
- Vad gör dom mamma? Vart ska vi?
- Tänker ni ta min son ifrån mig nu också? Ni som svikit mig när jag bett om hjälp!
- Vi anser att du inte kan ta hand om din son och beslutar därför att omhänderta honom.
När pojken hör detta brister han ut i gråt och skriker
- Nej snälla låt mig få stanna, jag älskar henne. Jag vill bo hos min mamma!

Den smärta som den lilla pojken genomlider är svår att förstå, det är också svårt att begripa hur han trots allt hans mamma utsatt honom för i så många år ändå vill bo kvar hos henne. Det är ett barns normala sätt att reagera då den enda och kanske knappt kännbara trygghet han någonsin vetat något om finns hos hans mamma. Plus att han inte bara sett allt det grymma i sin mamma utan också fått uppleva små kärleksfulla glimtar hos henne. En människa är inte bara hemsk och det kan ett barn lära oss men det svåraste för barnet är att sortera känslor, och att förstå varför mamma gör mig illa samtidigt som hon säger sig älska mig.