Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det innersta bruset


Huden har ögon som aldrig blinkar
luktsinnet det lyssnar till blå dofters vingslag
öronen har händer som smeker världens röster
genomskinliga pupiller
dricker ljus och mörker
en röd och knottrig tunga
vädrar tröst i luften.

Ibland behöver mina sinnen
försvinna i sitt inre
låta sansen ge sig av
ställa frågor utan svar
bygga saker som ska rivas
måla saker som ska skrivas
använda orden som en lek
att se bortom denna verklighet
sältan blir ett ljud
indigo ett brus
moll och dur ett rus
regnets droppar
blir ett hus.

Ibland är havet världens högsta berg
ibland är kärlek enda färgen
smekningar blir dofter
mitt jag förvandlas till en vind

som bor i människokroppen.




Bunden vers av barfotafantomen
Läst 209 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2015-08-28 16:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

barfotafantomen
barfotafantomen