när man vandrar mot destinationen efter livets väg
sökandes efter kärleken för att stimulera sin själ

för att känna trygghet efter vägen som värmer
inombords , men rädslan finns där inom mej

att förlora allt vackert som jag med mej bär
krampaktigt håller jag fast i alla minnen

som gör mej betydelse full och stark , för
att inte bli osynlig igen , då alla ser igenom

mej då känslan är kall och ingenting , och
det förflutnas väg är fylld av sorg märkt med

tårar och vassa skärvor från mitt krossade
hjärta , på den tiden som jag var ung och blind

för nä4r jag kände något vackert mellan mej
och någon annan så tog jag alltid er vad jag

kunde bära med mej i mitt ensamma hjärta
jag fyllde den med så mycket att det sprack

bitter6t varje gång minna fötter var alltid
blödande när jag trampade i vassa skärvor

från mitt eget hjärta , jag tittade alltid runt
om mej men jag såg aldrig verkligheten , många

försökte förklara för mej då jag lyssnade men jag
hörde aldrig vad dom egentligen sa för jag var inte

närvarande mentalt jag vägrade mej skälv verkligheten
den som jag inte ville axeptera eller se av smärtan

inom mej som förut var ren njutning då jag levde då
jag vägrade verklighetens sanning höll jag mej bara

vid liv för jag såg inte den verkliga existensen runt om
mej jag ville inte se någonting förutom den värld jag levde

i innan den gick under det tog lång tid för mej att lämna
den världen i mörkret och ensamheten som jag försatte mej

i men det var kylan och ensamheten som drev på mej , för
även vackra minnen bleknar med tiden och förlorar sin kraft

livet blir aldrig detsamma igen , det blev mycket bättre när jag
gick därifrån då jag började se saker runt om mej som för mej

inte fanns där då , alla färger blev starkare och glädjen med när
jag la märket till fåglarnas sång igen som jag inte hörde , när jag

klamrade mej fast i något som inte fanns som var förlorat och
sakta försvann från mej i mitt hjärta och minne mitt sinne

känns ljusare jag ser framtiden igen jag älskar allt där hemma
som jag har runt om mej , jag har förlorat saker och vänner men

sådant är livet inget är längre förevigt kyss kärleken varm innan den
försvinner , det blir ett vackert minne och fint att leva med ångra inte

saker bakom dej , men glöm heller inte att inte sätta dej i dom
situationerna att ångra kärlek det är den som gör dej mänsklig och

fulländad i ditt liv ditt liv gör skillnad för någon annans saknad och
kärlek för det du saknar ger någon annan till dej av sin kärlek till dej

det beror på dej skälv hur länge och mycket du ska lida av ensamhetens
saknad innan du öppnar ditt hjärta och släpper in ljuset igen , det är

enkelt det svåra är att släppa taget om det gamla och gå vidare igen det
mörka destruktiva bär på stora farliga krafter , men kärleken slår det

mesta men saknaden efter kärleken krossar allt i död och levande
existens , den finns överallt saknad drömmar känslor minnet önskan

fantasier allt som går att nämna i Guds händer som skapade denna värld
för han vet och för dom som behöver varandra på samma väg , sedan är

det upp till oss att välja dom vi möter där som vi vill lära känna närmare
och som kompliterar varandra och faller ihop som ett pussel det kommer

oväntat när närhetens behov gör sej högre hörd en det gamla sorgsna erfarenheter som man har burit sorg över , men nu efter så lång tid varför

varför är man ledsen över något som inte funkar en då relaterat i liknelse
är skorna för trånga eller stora byt skor annars får du onödigt skoskav

så relations mässigt sätt när man inte vill eller kan släppa taget så
relaterar jag till baka till skorna i från liknelsen av förhållandet , det är

som att gå runt med skoskav och blödande fötter och vägra ta av sej skorna
det låter knäppt jag vet men principen är det samma ut av att vägra ta av sej

det gamla för att ta på sej något nytt när ,man är redo för det , men när man har fått på sej dom nya skorna och släppt det gamla , så funderar jag starkt varför

utsatte jag mej henne och oss för det där när jag älskade henne jag borde ha
släppt taget för länge sedan i stället för ett långsamt farväl laddat med ångest

falskt hopp att det vi hade skulle komma till baka det var väl försonings samanhangen som höll hoppet uppe även fast man viste djupt inom sej

att leken var slut i kärlekens täcken men det är just den djupa saknade som förstärker lusten och beroendet ut av att bli älskad av någon man älskar i mörka

situationer som ljuset i tunneln fylld av njutning som avlöser lidandet som en räddning efter vägen