Ibland tror jag att jag aldrig kommer komma över dig. Den tanken skrämmer mig. Skulle du vilja börja om, om det gick? Såklart det inte går, men om det gick - skulle du vilja det? Om jag inte hade varit så naiv och du inte så jävla vuxen hade det kanske fungerat.

Varför störde du dig på att mina vänner var vänster? Jag kunde inte bry mig mindre om att din bästa vän var kristdemokrat, och ja, du vet ju vad jag känner för religösa människor generellt sett. Du hade inte ens träffat och pratat med mina vänner. Du kanske hade gillat dem. Trots allt tyckte du om mig även fast vi bråkade om politik, men det kanske blev för mycket? Jag var inte ens så jättevänster. Jag ansåg bara att betyg från årskurs fyra var en jävligt dum idé.

Jag hatade det faktum att du såg romer som mindre människor och ansåg att det inte fanns något som ”det tredje könet”. Ibland blev du irriterad på mig för att jag fortfarande inte var redo att prata om mina ärr. Jag förstår inte vad som var så provocerande med det. Vi hade inte känt varandra så länge, så varför skulle jag öppna upp mig om något sånt? Dock minns jag när du berättade om en period i ditt liv där du övervägde självmord. Jag fick inget vettigt svar ur mig och jag skämdes så mycket över det.

När jag tänker efter förstår jag inte varför jag tyckte om dig så mycket. Jag har inte känslor för dig längre men ändå saknar jag dig och tänker på dig. Det är väl ändå inte samma sak som att vara förälskad? Jag tänker oftast på dig medan jag tar på mig själv. Sexet är det jag saknar mest, inte du som person. Det kanske är för att jag inte varit med någon på länge.

Ja, jag vet att du har någon ny. Jag bara säger det jag aldrig fick sagt.