Ibland sprudlar den över, läcker ut;
osäkerheten.
Den som jag låtsas att jag är för stark för att känna,
den som egentligen följer varje steg jag tar,
varje andetag,
den överrumplar mig och agerar mot min vilja.
Maniskt faller lögnerna, och de är inte stora,
alltför små för att bära vikt men de existerar likväl
och det skaver när jag ser dem utspridda på golvet.

Jag vet alltför väl vad jag ska säga,
har en fallenhet för att förtrycka och förneka mitt sanna jag
och ersätta det med skal som fyller ett högre syfte.
Och jag vill ju aldrig se mina vänner i bitar,
kommer alltid leva för att torka tårar,
är det inte då kanske mitt ansvar att vara hon som jag inte är?
Hon den starka som de ser
men som jag alltför sällan verkligen identifierar mig med.
När lögner torkar tårar,
när de skapar illusionen av ett ljus vid tunnelns slut,
då är det svårt att motivera sig själv till att tala sanning
trots att man har en moral bunden till autenticitet.