Jonas Hassen Khemiri och Karl Ove Kanusgård sitter framför mig. På bästa sändningstid söndag kl 20:23 har jag två litterära giganter i litteraturens finrum – Babel. Söndagar har alltid varit en dag för mig förknippad med ångest över allt som komma skall, långa apatiska dagar i soffan, dåliga program på tv, onyttig mat, spår av bakfylla och oborstade tänder. Utan Khemiri och Knausgård hade jag inte tagit mig an att skriva denna text; ett ark som egentligen inte tillför någonting av värde. De sitter propert klädda i tv-studion och berättar om hur många sidor skriven text de dagligen producerar, hur en pjäs ploppar upp – bara sådär – när det inte finns inspiration för innehåll till en roman. Knausgård skriver just nu på en bokserie. Varje dag skriver han en sida om ett föremål, en världslig företeelse, en iakttagelse som egentligen inte är värd att iaktta. Han ger en tandborste liv. Det frammanas en historia bakom tinget som ger en förklaring, ett sammanhang som sammanlänkar hela universum till tandborsten i sin fulla prakt.
Giganterna har sagt sitt. Jag och alla andra slöfockar sitter apatiskt och känner hur tillvaron ger sig tillkänna. Vad har jag gjort i dag? Runt 3-tiden värmde jag en Gorby´s pirog på full effekt i en minut och femton sekunder. Jag har med åren kommit fram till att det är den optimala tiden för att pirogen ska bli genomvarm. Kanske borde jag – likt Knausgård – skriva en sida om pirogen. Det kanske frammanas något helt magnifikt. I den bästa av världar får jag fram en förklarande länk till teodicéproblemet, flyktingbåtarna på medelhavet slutar sjunka, genmodifierad mat träder ut ur debatten, Wall street slutar upp med att låta oss vanliga människor vara brickor i deras pyramidspel och ozonlagret repar sig i en blixtrande takt.
På barnkanalen visas gamla avsnitt av Yogi Bear. Ha! Han Yogi är ju helt fenomenal! Kvällen är räddad.