kan du ta en smäll,
en sån där redig käftsmäll
som ger din spruckna läpp smaken av
förmultnade körsbär,
utan att du faller i gråt?

kan du göra en armhävning utan att behöva
sjukskriva dig dagen efter till följd av träningsvärk?

kan du ta fajten om ett gäng Adidas-riddare slänger
okvädesord efter dig på väg hem från Netto?

kan du leva med att du aldrig kommer få ihop
kontantinsatsen till den där innerstadslägenheten?

kan du läsa en dikt som inte handlar om medelklasstristess
och fräscha kvinnor som trånar efter skröpliga kulturmän?
såna män vars kulor hänger långt ner från kroppen
och skrapar mot asfalten när de går

vågar du påstå offentligt att Charles Bukowski var ett fyllesvin
men att han åtminstone såg världen med nyktra ögon?

har du modet att dra två vinare efter jobbet en fredagskväll
och erkänna för dig själv att smaken är sekundär?

tänk efter
riktigt noga!

När jag skriver detta lyssnar jag på Velvet underground-
”Lonesome cowboy Bill”-
och har tre Tuborg innanför bröstet

och jag känner att jag hade tagit vem som helst av er
att jag är helt jävla oslagbar